|
Ceskyn
är en terrier, men den skiljer sig både till det yttre och inre från sina två
anfäder. Det är en snäll hund som samsas väl med artfränder. Det ska mycket till
innan en cesky ger sig in i ett slagsmål.
Den
sällskaplighet, ibland på gränsen till osjälvständighet, som karakteriserar ceskyn
medför att den trivs mycket bra tillsammans med andra hundar och gillar att vara medlem i
en flock. Ceskyn vill ha sällskap och det är inte rättvist mot den att förvisa den
till långa ensamma dagar i hemmet. Man ska ha gott om tid för sin hund och ge den
tillfälle att vara delaktig i vardagen.
Ceskyns
kärlek och bundenhet till familjen har den fördelen att det aldrig är några problem
att ha den lös. Inkallning lär den sig lätt, och på en promenad följer den sin
mänskliga flock hack i häl.
Ceskyns
jaktlust är styrbar och den prioriterar alltid husse eller matte framför vilda djur. Den
har dock full kapacitet att ta livet av exempelvis en råtta eller andra mindre skadedjur,
men den "killerinstinkt" som tänds hos andra terriers inför ett byte har inte
alltid den icke jakttränade ceskyn tillgång till.
Fördelen
med det är att rasen fungerar utmärkt med andra husdjur alltifrån kaniner till hästar.
Trots
sin ringa storlek är ceskyn en stark, uthållig, robust och kraftfull hund. På sina
korta ben orkar den gå i princip hur långt som helst, så länge promenaden föregår i
normalt tempo. Den får alltså inte utsättas för hård, pressande motion som exempelvis
cykling.
Många ceskys är matglada men den tycks inte lagd åt att bli fet annat än i
undantagsfall. En livslängd på runt 11-13 år är ganska normal för
ceskyn, tack vare
att den i stor utsträckning är en frisk och sund ras.
Frantisek
Horak
Tjeckisk genetiker med stort intresse för hästar och hundar, i första hand
terrier, var under många år en av landets ledande uppfödare av skotsk terrier. Rasen
hade länge varit mycket populär i vad som då var Tjeckoslovakien, och förutom att vara
sällskaps- och utställningshund användes den i stor utsträckning till praktiskt
arbete.
Horak själv var en entusiastisk jägare och trots att hans uppskattning för den
skotska terriern var hög, ansåg han att den hade brister som jakthund. Huvudets storlek
och det breda bröstet gjorde det svårt för hunden att vara rörlig och effektiv under
jord. Pälsens sträva struktur hindrade den från att glida och krypa
igenom trånga passager.
Horaks andra ras, sealyham terrier förenade likaså fördelar med vad han
uppfattade som nackdelar för en jakthund. Framför allt ansåg Horak att färgen var
klart olämplig.
Någonstans mitt emellan dessa två raser, försedd med de bästa exteriöra
särdragen från var och en, fanns Horaks idealhund. Denna skulle i sin helhet vara
pigmenterad (inte vit), den skulle ha ett kilformigt huvud, starka långa käkar och
medelstora, ganska djupt liggande ögon med ett lugnt uttryck. Öronen skulle vara
medelstora, tämligen högt ansatta och nedhängande.
Halsen önskades stark men längre och mer rörlig än hos
ursprungsraserna.
Kroppen skulle vara av medellängd, ryggen rak men ländpartiet svagt välvt. Jämfört
med anfäderna skulle den ha något längre ben och röra sig lättare. Den okuperade
svansen skulle vara tjock och lång. Mankhöjden hos den Böhmiska terriern (som den
först kallades) tilläts variera mellan 27-35 cm. Tillägas skall
också vikten av att pälsen var lättskött. Horak eftersträvade därför en hårrem som
inte trimmades utan klipptes.
De
första försöken
År 1949 parade Horak två hundar, En skotsk terriertik av egen uppfödning vid
namn Scotch Rose och en sealyhamhane med engelskt påbrå, Buganier Urquelle.
Resultatet blev bl a en hanhund med de eftertraktade hängöronen, Balda Lovu Zdar.
Han parades i sin tur tillbaka på sin mor och i generation två föddes tiken Diana
Lovu Zdar, också hon med hängande öron. Diana parades med en son till den
ursprungliga Sealyhamhanen som dessvärre hunnit dö i mellantiden. I tredje led föddes
tre valpar. En hanvalp ratades såsom varande för sealyhamlik medan kullsyskonen
Fantom och Fenka, båda med Horaks kennelnamn Lovu Zdar (vilket betyder
ungefär "lycklig jakt"), parades med varandra.
I samma anda fortsatte Horaks avelsarbete. Inaveln var av en kaliber som skulle få
nutida genetiker att stilla be en bön, men faktum är att Horak uppenbarligen visste vad
han gjorde. Förutom hans strängt vetenskapliga insikt i genetiken var han en praktisk
hundmänniska och han tog alla hundar ur aveln som inte höll måttet. Och resultatet blev
märkligt nog förvånansvärt friska och sunda hundar.
År 1963 hade Horak etablerat en så pass karakteristisk stam hundar att de kunde
godkännas som egen ras och han döpte den till cesky terrier för att hedra sitt hemland.
I sanning ett remarkabelt arbete.
Cesky terriern fick kort efter erkännandet närmast status som en av hemlandets
nationalraser. I mitten av 60-talet utgavs en frimärksserie föreställande inhemska
raser där tiken Orlice Lovu Zdar valts att företräda ceskyn. Intresset för den
lilla terriern väcktes snart även utanför Tjeckiens gränser.
Redan under 60-talets sista år kom den första ceskyn till Sverige, vilken var
ingen mindre än nämda Orlice. Vid ankomsten var hon parad med sin halvbror Mrak Lovu
Zdar och födde i karantän fyra valpar som kom att utgöra starten på Sören
och Thea Simonssons,
kennel Solkusten, uppfödning. De livmodersimporterade valparna (varav två föddes
upp för hand av Thea själv och två fann en styvmor i en kanintax då Orlices mjölk
sinade redan efter ett par dagar) har kommit att spela en stor roll i svensk
ceskyavel,
främst genom Solkustens Ohre och Oslava.
Bland annat
tack vare det förnämliga grundmaterial makarna Simonsson haft att arbeta med är den
svenska cesky terrier-stammen idag av absolut världsklass.
Thea och Sören Simonssons uppfödararbete stötte snart på väsentliga svårigheter.
Avelsbasen var snäv och att få in nya importer var så gott som omöjligt. Horak själv
var villig att sända en förstklassig hund, General Lovu Zdar, till Sverige men de
tjeckiska myndigheterna hade, i vad man får förmoda välvilja men för vår ceskyavel
ytterst missriktad sådan, belagt alla hundar av jaktraser med exportförbud. Detta
förbud innefattade även cesky terriern, som ju ansågs vara i första hand en grythund.
Vid den aktuella tiden var det dock få cesky som användes i praktisk jakt eftersom de
ännu relativt få verkligt bra och typiska hundarna ansågs alltför värdefulla för att
riskeras i underjordiska härtåg.
Häst i
byte
För utländska uppfödare kvarstod det under förbudsåren dock en minimal chans,
åtminstone i teorin, att förvärva cesky terrier. Den bestod i möjligheten att med de
tjeckiska myndigheternas goda minne byta likvärdiga "varor" mot varandra.
Utväxlingen kunde däremot endast ske efter en komplicerad och utdragen pappersexercis.
Thea och Sören Simonsson hade under en period två shetlandsponnies i beredskap hemma i
trädgården. Tillståndet för den tänkta exporten/importen dröjde flera år och
utbyteshästarna hann få nya hem (och lever än idag, 24 år gamla!) långt innan
myndigheterna i Tjeckien gav sitt medgivande till transaktionen. Den ovan nämda hanhunden
General hade alltså kommit till Sverige på helt andra vägar. Importen av honom gav
rasen en rejäl skjuts framåt och ett verkligt fotfäste i vårt land.
Så
småningom skedde en uppluckring av reglerna och 1989 fick rasen ny luft under vingarna i
och med importen
av hanen Grunt del Monte till Kennel
Dainty's,
Eva och Filip Johnsson.
Grunt var handplockad av Horak för att passa den svenska stammen, och visade sig vara en
fullträff. En heder åt de svenska uppfödarna är att de två hanvalpar som sändes
Horak i utbyte mot Grunt har varit en tillgång i den tjeckiska aveln.
Horaks åsikter och erfarenhet har varit till stor hjälp för cesky uppfödare
världen över, även om han några år före sin död 1996 (då han var drygt 90 år)
överlät uppfödararbetet på sin dotter. Det är få andra rasanhängare som har kunnat
få förstahandsinformation om hur en riktig, typisk och sund cesky terrier skall se ut
och uppföra sig från en man som med fog kan säga sig veta bättre än alla andra!
Skrivet av Åsa Lindholm,
saxat ur Hundsport 1-2/95 |
